Det var fuckin hemskt. Traumatiskt rent ut sagt. Jag sitter som den snälla och lugna person jag är på bussen som vanligt, och tittar av någon anledning ner på mitt ben. Och ser aset. 

Jag försöker sopa ner den på golvet samtidigt som jag kämpar för att inte skrika. Jag överdriver inte när jag säger att spindlar på riktigt ger mig ångest. Det har jag fått efter min mamma. I min hjärna är spindlar direkt kopplade till omedelbar fara och hemsk fasa. Spelar ingen roll att "den är räddare för dej än vad du är för den", för det kan aldrig vara sant. Jag lider av att bara se dom.

 

När jag fått ner satans avkomma på bussens golv så börjar den krypa mot mig igen. Jag bestämmer mig för att det bästa jag kan göra är att fly. Så det gör jag. Ett säte framåt. Och efter någon minut ännu ett. Samtidigt som jag säger alldeles för högt för mig själv: "var är det där jävla aset?!"

 

Jag kollar mig sedan omkring lite småförskräckt för att se om alla stirrar på mig med den där du-är-schitzofren-blicken, men alla tittar rakt fram och låtsas varken se eller höra mig där i min nöd. Jaja, det kanske var lika bra det.

 

 

Förövrigt hände något jävligt bra idag också. Poppingkursen började igen! AAW YEEEAA! Det var grymt. Att träffa och dansa tillsammans med alla grymma poppare igen var också underbart. Jag fick tillbaka lite motivation, inspiration och självkänsla som jag förlorat under de senaste veckorna. Hoppas att det håller i sig :) 

 

Bild på mej under ett poppingsolo på ett av ViBE's summer jams.